Tidigare i kväll var jag ute och gick en liten sväng med hundarna och när vi gick så mötte vi en hund. Wilma valde att visa sej från sin värsta sida och studsade upp och ner och skällde. Det resulterade i att jag fick ett psykbryt, vände på klacken och gick hemåt med raska steg utan att ens kolla på någon av hundarna på hela vägen. När jag kom in kopplade jag lös hundarna och började gorma om att jag skulle omplacera Wilma. Jag gormade om det ett bra tag innan jag började att lugna ner mej och insåg att jag aldrig skulle kunna omplacera Wilma. Hon är ju världens bästa Wilma trots allt. Jag visste inte att jag var så temperamentsfull att jag kunde balla ur för en sån sak, det är ju faktiskt inte Wilmas fel att hon hade en taskig uppväxt.
Mamma och Linda såg lite chockade ut när jag stog och tog ut alla mina aggresioner. Linda satte sej till och med framför datan och började kolla upp hundtränare och hundpsykologer med erfarenhet av hundar som Wilma. Jag har mer eller mindre bestämt mej för att kontakta en hundtränare/psykolog någon gång i framtiden, när jag har råd vill säga. Dom gör det ju inte precis gratis. Men det hade varit intressant att träffa någon som verkligen kan tolka Wilma och hennes problem. 
I morgon ska jag ta och läsa några kapitel i en bok om hur man tränar hundar med liknande problem som Wilma. Jag hade nästan glömt bort att jag har den. Så det ska jag sysselsätta mej med i morgon. Jag ska även börja att skriva en "träningsplan" för Wilma. Om jag har det nerskrivet på papper kanske jag blir mer motiverad till att träna hon.

Nej, nu ska jag ta och slänga mej i duschen. Sen blir det en mugg O'boy, lite bullar och slutet på Idol.