En helt vanlig blogg!

Jag tror att Gavin har fått dille på svenska låtar. Det började med att han gjorde cover på Euphoria med Loreen, sen kom en cover på When I Held Ya med Moa Lignell tätt följt av All This Way med Amanda Fondell. Vad tror ni, har han gått och fått Sverige feber? :)

Nu ska jag, precis som många gånger förr, starta ett nytt och mer hälsosamt liv. Den största skillnaden mot alla mina tidigare försök är att nu har jag gett mej fan på att jag ska lyckas. Så det så!

Nu är det nya friska tag som gäller. Det är slut med att vräka i sej godis och chips bara för att man måste "unna sej något ibland". Det där med att "unna sej något gott ibland" är ett ganska lustigt uttryck som min hjärna har en egen tvist på. I min hjärna betyder "unna sej något gott", att man vräker i sej stora mängder socker och fett via godis och chips. Är det verkligen att unna sej?
Nej, verkligen inte. Det är att förstöra sin egen kropp. Alla vet väl vad som händer när man äter för mycket socker och fett?
Bra, då är vi överens om det.

Vad är det för förändringar jag behöver göra för att bli mer hälsosam?
Jo, jag ska som jag tidigare nämnt sluta "unna mej" godis och chips i för stora mängder. Jag tänker inte sluta helt med "onyttigheterna" (än i alla fall). En av mina största önskningar är att jag på lång sikt ska kunna sluta helt med chips och godis. Men jag vet att det ligger långt, långt fram i tiden för min del.
Eftersom jag räknar mej själv som sockerberoende kommer det att krävas en lång tid och en vilja av stål innan min hjärna är "omprogrammerad". För er som inte tror, eller vill inse, att man faktiskt kan vara sockerberonde läs bloggen Vitt Begär och/eller googla på det.

Men det med socker är bara en liten pusselbit jag måste få på plats. Jag måste även få ordning på matlagningen, vissa dagar känner jag absolut inte för att laga mat och då blir det något snabbt och lättlagat. Vilket nästan alltid innebär ett berg av snabba kolhydrater som skjuter blodsockret upp i höjden, för att sedan dala ända ner till Skåne. Och vad händer då? Jo, jag somnar på soffan och missar Desperate Housewives... Vilket såklart är bland det värsta som kan hända, det är nästan en dödssynd i mina ögon.

Hur ska jag då få ordning på maten?
Jag är, precis som många andra, en extrem "vanemänniska" som måste planera och strukturera upp vardagen för att den ska fungera. Det har faktiskt hänt att jag glömt skriva upp något arbetspass i min almanacka och helt enkelt glömt att gå till jobbet eller kommit väldigt mycket försent. Jag måste ha rutiner och ordning för att fungera helt enkelt.
Så när det kommer till matlagningen gäller det att få in bra rutiner. Veckomatsedel here i come!

Sen har jag ju ett skafferi som är berikat med massvis av Herbalifes underbara produkter som kommer att hjälpa mej mycket under min "hälsoresa". Utan Herbalifes produkter varken orkar eller fungerar jag som en normal människa. Tack kära syster för att du introducerade mej för Herbalife för snart 1,5 år sedan.

Det här är bara en liten del av allt jag måste ändra på för att starta ett hälsosammare liv. Jag har mycket fler småsaker som jag behöver ändra på, allt har jag skrivit upp i ett dokument på datorn som jag har döpt till Operation Självdisciplin. För när allt kommer ikring är det just det som det hänger på, självdisciplinen alltså.


Kände mej kretiv när jag handlade idag och köpte lite chili och lime, allt för att försöka motivera mej själv till att laga lite "roligare" mat. Lite 70% choklad som lördags godis och en massa frukt för att stilla sötsuget under vardagarna. Jag ska använda mej av lördagsgodis under en tid framöver medans min hjärna "omprogrammeras".

Nu ska jag sluta skriva här och rasta hundarna en snabbis innan det är dags att promenera ner till syster för att inmundiga lite smörgåstårta. Hon fyller hela 24 år idag, snart är även hon vuxen. :)

Fotnot.
Nej, jag tänker inte bli någon galen kaloriräknare eller manisk LCHF:are. Jag ska bara försöka få lite ordning på mej själv och komma igång med någon form av träning, för att på sikt få ett hälsosamt liv. Som sagt, det kommer en tid i allas liv när man är less på att vara en otränad deghög med daller röv. :)

Trots att det nu är ett antal månader sedan Norge genomgick sin "smör-kris" snubblade jag över ett YouTube klipp om just det.
Norges smörkris. Det låter väl inte allt för spännande, men tro mej. Efter att ni har sett det här klippet kommer ni ha en helt annan syn på saken. Jag fick i alla fall en helt annan syn på saken, en jul utan lussekatter är ju helt enkelt inte en riktig jul.

"...LUSEKATTE!..pussycats in english"

Inte lika bra som originalet, men fullt godkänd. (Ja, jag vet att jag lägger upp Gavins musik hela tiden :P)

Underbart bra. :)

Vissa dagar blir jag otroligt sentimental, helt utan anledning. Ikväll är inget undantag.

Eftersom lilla Spike fick för sej att tugga sönder alla kablar till tvn och dvdn så har jag inte så mycket att sysselsätta mej med när det är sånt här pissigt snöblaskigt väder ute. Och då hamnade jag framför datorn, läsandes massa gamla bloggar som inte blivit uppdaterade på flera år. Bland annat min kära systers gamla bloggar och min egen gamla blogg. Nu tycker ni säkert att jag är väldigt knäpp som läser så gamla och inaktuella bloggar, men det skiter jag fullständigt i.
När jag satt där och lusläste alla inlägg började jag minnas. Jag började minnas allt som hänt i mitt liv dom senaste åren. Alla upp- och nergångar, gymnasiet, Lycksele, svullarhelger med Buffy-gänget, gårdagens middag och sist men absolut inte minst; studenten. Åh herregud, studenten! Det är snart tre år sedan jag och mina kära djurvårdare tog studenten. Tiden har verkligen gått fort.

Jag minns så väl den dagen jag fick beskedet att jag hade kommit in på gymnasiet i Lycksele, och att jag tackade ja utan minsta eftertanke eller tvekan. Till saken hör att jag aldrig någonsin tidigare satt min fot i Lycksele och att jag redan kommit in på naturbrukslinjen i Östersund och skaffat boende. Och just ja, det var bara en vecka kvar till skolstart.
Men problem är till för att lösas, och tänka sej att allt löste sej till slut. Jag minns mammas lätt förtvivlade min när jag tvärt nobbade Östersund och istället ställde in siktet på Lycksele. Ja, hon fick sej nog även ett par gråa hårstrån på köpet då.
Den första tiden i Lycksele bodde jag på ett elevhem, men efter första terminen tog jag och skaffade mej en lägenhet. Efter jullovet flyttade jag in i min första, absolut egna, lägenhet. En liten etta med gula tapeter, med lite suspekta fläckar lite här och där. Men det gjorde ingenting. Det är något särskilt med den första egna lägenheten, eller hur?

Jag minns den första dagen på gymnasiet, med upprop i aulan och allt. Känslan av hopplöshet när jag insåg att jag skulle gå i samma klass som 15 tjejer, inte en enda kille. Inte en enda. Inte ens en hermafrodit. Ärligt talat så övervägde jag faktiskt att hoppa av. Men det gjorde jag inte, och det är jag extremt glad över.

Efter tre underbara år med minst lika underbara människor i Lycksele kom då dagen D. Studenten, som vi längtat efter sedan första dagen på gymnasiet. Efter tre år av pluggande, mockande och ett ganska stort antal kebabtallrikar från Ibbes var det nu dags för oss att träda in i vuxenlivet med allt vad det innebär. Men först, en dag (& natt!) fylld av glädje, tårar och en och annan drink. :) (Gratis är gott. Ni som inte förstår vad jag menar behöver inte bry er ;P)

Dom tre åren jag spenderade på gymnasiet i Lycksele var några utav dom bästa i mitt liv och dom har format mej otroligt mycket som person. Jag hade inte varit den jag är idag utan Lycksele, det är jag helt övertygad om.

 

Nu sitter jag här med en tår i ögat och tänker tillbaks på dom senaste åren. Det är otroligt vad tiden går fort, vad mycket man gjort och vad mycket man inte hunnit med. Jag rekommenderar starkt att ni gör som jag och bara sätter er ner och minns. Det är otroligt vad mycket minnen som får plats uppe i hjärnkontoret. :)

Jag har, självklart, många fler bra minnen än bara från studenten och Lycksle tiden. Men om jag ska sitta och skriva om dom så skulle det resultera i ett alldeles för långt inlägg. Och det vill vi ju inte.


Till er som sitter och överanalyserar det jag just skrivit:
Nej, jag är inte olycklig på något sätt och tänker inte flytta upp till Lycksele i hopp om att finna lyckan.
Jag har ett jobb som jag supertrivs på och jag gillar livet här hemma i lilla Bispgården. Så det så! :)

Är det bara jag som plötsligt blev sjukt sugen på att gymma?