Det känns som att det inte riktigt har varit min helg den här helgen. För det första hoppade mitt vänstra knä ur led (& tillbaks igen som tur var) igår när jag var ute på promenad med hundarna. Dom råkade springa rakt in i mina ben, och då blev det som det blev. Så det var bara att halta hemåt för att spendera resten av dagen med att göra absolut ingenting, skittråkigt.
Jag som hade tänkt skrubba lägenheten från golv till tak eftersom jag inte skulle jobba något, men det blev ju inte riktigt så. Största delen av lördagen spenderades framför datorn och tvn, mer än vanligt alltså.

Sen idag hade svullnaden på knät lagt sej lite och då fick jag den superbra iden att jag skulle ta en liten promenad med hundarna. Dom måste ju få röra lite på sej liksom. Sagt och gjort, allt gick bra. En liten stund.
När vi hade promenerat ett tag släppte jag lös hundarna så att dom skulle få leka lite, och träna på att gå lösa. Det gick ju inte som jag hade tänkt. Det slutade med att dom stack in på en gård och snodde åt sej lite fläsksvålar som hängde på ett träd... Då fick jag mitt första vredesutbrott.
Efter den incidenten åkte kopplen på igen, om man inte uppför sej får man inte gå lös. Så det så! Så småningom mötte vi en person som var ute och gick med sin hund. Varpå mina charmtroll blir väldigt exalterade och börjar dra i kopplet, så jag tänkte att jag skulle stanna och sätta dom ner så att dom fick lugna ner sej medans den andra hunden passerade. Det gick ju inte heller som planerat.... Då fick jag ett vredesutbrott från helvetet...

Summa summarum; det är ingen bra ide att promenera med hundar, varav den ena är mitt uppe i trotsåldern, när man har ett svullet och stelt knä. Det blir inte alls som man tänkt sej. Uppenbarligen.

Men inget ont som inte för något gott med sej.

Eftersom jag är en liten toalettfilosof började jag ju genast fundera över hur alla mina vredesutbrott påverkar hundarna egentligen och varför jag får sådana utbrott ibland. Efter att ha filosoferat och rannsakat mej själv den senaste timmen har jag kommit fram till en hel del faktiskt. Men jag ska inte sitta och dela med mej av allt jag har kommit fram till, det skulle leda till ett alldeles för långt och ointressant inlägg.
Det största "genombrottet" är att jag måste skaffa självdisciplin och få saker och ting gjorda, allra helst när det kommer till hundarna och deras träning. Där har jag verkligen legat på latsidan dom senaste månaderna. Allt gick så himla bra när jag gick på valpkurs med Spike. Då var vi på brukshundsklubben och tränade varje torsdag, och däremellan hade vi läxa att träna på. Men sen tog valpkursen slut och min motivation försvann.
Men nu ska det bli ändring på det, så fort jag får tag på en fungerande bil så ska jag, Jackson & Spike bli "stammisar" på brukshundklubben.

Självdisciplin here i come!